För ungefär två år sedan besökte jag Alicante i Spanien med min familj. I en liten avlägsen by proppad av någon avart av brittiska turister som kalasade på vad som mestadels var bacon och ägg besökte jag av en ren händelse en medeltida tortyrkammare som jag letat efter i flera timmar och verkligen längtat efter. Där fanns redskap som bokstavligen sågade itu ditt huvud, smälte din hud och långsamt sträckte ut dina lemmar. Den blygsamt festliga kammaren var ett perfekt exempel på hur kreativ mänskligheten kan vara när det kommer till konsten att tillfoga varandra skada. Det var, på sätt och vis, en smula konstnärligt.
Men om personerna som skapade den medeltida tortyrkammaren ska betraktas som någon form av konstnärer bör människorna bakom filmen Självständighetsdag: Räserblöblö betraktas som inget annat än en grupp reinkarnerade Rembrandts (eller någon annan konstnär vars namn jag hört och kan ge ett intryck av att kunna någonting om).
Med skickliga penseldrag målar Roland Emmerich upp en bild av en utomjordisk tortyrkammare som snabbt blir verklig genom att, helt utan hjälp av 3D-effekter, måla sig ut ur bioduken med intorkade penslar från samtliga religioners helvete och formligen slita ut inälvorna från publikens näsborrar - en modern premortem-tolkning av egyptisk balsamering. Men Rålands sinne för tortyr stannar inte där. Någonstans mellan scenen där datanördens farsa surfar på en fysisk omöjlighet till våg och scenen där en illa animerad Benjamin Syrsa inte kan bestämma sig för om han ska jaga en skolbuss fylld av barn eller spela fotboll med någon form av sfärvarelserobotbadbollbibliotek (det är grammatiskt korrekt, fråga SAOL), händer det, mitt medvetande liksom knuffas tillbaka till tortyrkammaren i Alicante.
Nu är ju hjärnan märklig och stundtals totalt oförståelig, som exempelvis när man drömmer om att slicka honung från Donald Trumps odlade hår samtidigt som man diskuterar radioaktiva hamstrar med sin sedan länge döda dagisfröken. Men zombie-jeanette och hennes hat mot barn åt sidan, när jag satt där i biosalongen var min hjärna en så pass öppen bok att den tvångsskrev sig själv i samtliga närvarandes ansikten. Den valde helt enkelt att hoppa på närmsta associationståg eftersom den visste att ingenting kunde vara värre än vad den utsattes för just då.
Och så är jag alltså där igen, i en medeltida tortyrkammare i någon avlägsen by i Spanien. Tanken på att få mitt huvud söndersågat, min hud bortsmält och mina lemmar sträckta tills bristningsgränsen är plötsligt en behaglig dröm som jag accepterar utan det minsta vemod. Allt för att undvika det intergalaktiska metallrövhålet som har kommit för att bajsa laser på mänskligheten.
skriven
Test.